Voltaire. Text 32
Ur Voltaire, Gud och människorna etc.
Kristendomen såsom den blivit alltifrån Konstantins tid står Jesus fjärmare än Zarathustra och Brahma. Jesus har blivit förevändningen för våra fantastiska läror, för våra förföljelser, för våra religionsförbrytelser- men han är icke deras upphovsman. Jag smickrar mig med att bevisa, att Jesus icke var någon kristen, att han tvärtom med avsky skulleha fördömt vår kristendom, sådan Rom har gjort den.
Ur Voltaire, Gud och människorna etc.
Jag torde våga kalla Jesus en lantlig Sokrates. Båda predikade moral - - - Jesus kunde bara predika en god moral. Det finns icke två (moraler). Epiktets, Senecas, Ciceros, Lucretius', Platons, Epikurs, Zarathustras, Brahmas och Konfutses moral är absolut densamma.
Ur Voltaires Candide
Det levde en gång i Westfalen, i ett slott tillhörigt herr baron von Thunder-ten-Tronckh, en ung man, åt vilken naturen förlänat en den frommaste karaktär. Hans ansikte speglade hans själ. Hans tunga var lika rättfram som hans hjärta var okonstlat; sannolikt var detta grunden till att man gav honom namnet Candide: De gamla tjänarna i huset antog, att han var av herr baronens syster och en hederlig och aktningsvärd adelsman från grannskapet, vilken denna fröken aldrig hade velat äkta, enär han icke kunde uppvisa mer än sjuttioen anor; resten av hans stamtavla hade gått förlorad genom tidernas ogunst.
Herr baronen var en av de allra mest lysande grandseigneurerna i Westfalen; hans slott hade port och fönster. Riddarsalen var till och med smyckad med tapeter. Hundarna från ladugårdsdörrarna bildade, när så krävdes, ett jaktkoppel; karlarna från stallet tjänstgjorde som förridare; pastorn i byn var hovkapellan. Alla kallade honom Hans nåd och skrattade, när han berättade anekdoter.
Fru friherrinnan vägde omkring tre hundra femtio skålpund och åtnjöt på grund härav stor högaktning; hon skötte sitt kall som husmoder med en värdighet, vilken gjorde henne yttermera respekterad. Hennes dotter Kunigunda, som räknade sjutton vårar, var skär och glänsande i huden, fet och inbjudande. Vad herr baronens son angår, så föreföll han i allo värdig sin fader. Familjens informator Pangloss var husets orakel, och den lille Candide lyssnade till hans lärdomar med all den tillit, som följde med hans ålder och karaktär.
Pangloss undervisade i metafysiko-teologo-kosmolonigologi. Han ådagalade med beundransvärd klarhet, hurusom det icke gives någon verkan utan orsak och hurusom i denna den bästa av alla tänkbara världar hans nåd baronens slott var det skönaste av alla tänkbara slott och fru friherrinnan den bästa av alla tänkbara friherrinnor.
- Det är bevisat, sade han, att sakerna icke kan förhålla sig annorlunda. Ty då allt är skapat för ett ändamål och detta ändamål måste vara det bästa ändamål, så är nödvändigtvis allt skapat för det bästa ändamål. Lägg väl märke till, hurusom näsan har skapats för att bära glasögon; därför bär vi också glasögon. Benen har tydligtvis inrättats för att beklädas med skor och strumpor. Stenarna är till för att man skall kunna tillhugga dem och bygga slott därav; sålunda har också hans nåd ett synnerligen skönt slott, då ju den störste baronen i landsorten även måste bo bäst. Och då svinen har skapats för att bli uppätna, så äter vi fläsk året om. De, vilka framkommit med påståendet att allting är väl inrättat, har följaktligen orätt; vi måste säga, att allting är inrättat på det bästa.
Candide lyssnade uppmärksamt och trodde oskuldsfullt allt; ty han fann fröken Kunigunda utomordentligt skön, ehuru han aldrig dristade sig att säga henne det. Han drog den slutsatsen, att om det var den största lycka att vara född baron von Thunder-ten- Tronckh, så var den andra graden av sällhet att vara fröken Kunigunda, den tredje att se henne var dag och den fjärde att höra på magister Pangloss, den störste filosof i trakten och följaktligen i hela världen.
En gång kom baronen förbi en skärm, bakom vilken Candide och Kunigunda stod och kysste varandra, och "när han såg denna orsak och denna verkan, jagade han Candide ut ur slottet med kraftiga sparkar i hans bak. Kunigunda svimmade."
Candide kom till bulgarernas land. Han blev förd till regementet, där han under hugg och slag utbildades till soldat och krigshjälte.
En vacker vårdag föll det honom in att göra en promenad; han vandrade sakta fram i den tro att det var ett privilegium, som tillhörde människorna såväl som djuren, att begagna sina ben efter behag. Men han hade endast tillryggalagt tvenne mil, när han upphanns av fyra andra hjältar på sex fot; dessa band honom och förde honom i arresten.
Inför krigsrätten tillfrågades han vilketdera han föredrog, att springa gatlopp trettiosex gånger genom hela regementet eller att med en gång få tolv blykulor i pannan. Förgäves åberopade han sig på människans fria vilja och förklarade, att han varken ville det ena eller det andra; han blev tvungen att bestämma sig för ettdera. I kraft av den Guds gåva, som kallades friheten, valde han då att springa gatlopp trettiosex gånger. När han sprungit två, hade han, då regementet bestod av två tusen man, erhållit fyra tusen slag, vilka blottat hans muskler och nerver från nacken och ned på baken. När han skulle springa för tredje gången, förmådde han icke mera, och Candide bad som om en nåd att de godhetsfullt ville skjuta honom. Man beviljade honom denna ynnest, band för ögonen på honom och tillsade honom att falla på knä.
I detta ögonblick kom bulgarernas konung förbi. Han förhörde sig om delinkventens förbrytelse, och som denne monark hade en hög intelligens, förstod han av allt han fick höra, att Candide var en ung metafysiker, som föga kände till denna världen. Han benådade honom med en mildhet, som skall prisas i alla tidningar och till alla tider.
En skicklig kirurg lappade ihop Candide på trenne veckor, efter den av Dioskorides uppfunna metoden.
Han hade redan åter en smula hud på kroppen och kunde gå då kriget bröt ut mellan bulgarernas och arabernas konungar. -
Man kunde omöjligen tänka sig något skönare, smidigare, mer strålande och välordnat, än de bägge krigshärarna. Trummor och trumpeter, pipor, oboer och kanoner åstadkom tillsammans en harmoni, vars make man skulle fått söka efter till och med i helvetet. Kanonerna spolade först undan inemot sex tusen man på vardera sidan; därefter bortförpassade gevärselden en nio, tio tusen skälmar från denna den bästa av alla världar, vars yta de hade befläckat. Bajonetten blev i sin ordning den tillräckliga grunden till att några tusental människor omkom. Det hela gick sannolikt upp till omkring trettio tusen själar.
Candide skakade i knäna som den filosof han var och gömde sig så gott han kunde, medan detta heroiska slaktande pågick.
När omsider de bägge kungarna var för sig i sina läger givit order om att Te Deum skulle uppstämmas, beslöt han att söka en annan plats för sina meditationer över verkningar och orsaker. -
När han nådde Holland, hade hans livsmedel tagit slut, men då han hade hört, att det var ett kristet land och att alla dess invånare var rika, tvivlade han icke på, att han här skulle bliva lika väl behandlad, som han hade varit i herr baronens slott, innan han på grund av fröken Kunigundas vackra ögon förjagades därifrån.
Han tilltalade flera vandrare, vilkas utseende vittnade om allvar och rättskaffenhet, och bad dem om en allmosa. Alla som en svarade dessa emellertid med att lova att sända honom i tukthuset för att lära att skicka sig, såvida han icke upphörde med denna näringsväg.
Han vände sig därefter till en man, vilken nyss inför en stor folkmassa en timme i sträck talat om kärleken till nästan.
Predikanten såg snett till honom och frågade:
- Har ni någon orsak att vara här? Är ni här för den goda saken?
- Det är ingen verkan utan orsak, svarade Candide blygsamt. Det ena är en nödvändig följd av det andra, och allt är inrättat på det bästa. Det var oundvikligt att jag jagades bort från fröken Kunigunda och att jag fick springa gatlopp; nu kan det icke undvikas att jag tigger mitt bröd, ända till dess jag är i stånd att förtjäna det. Allt detta kan icke förhålla sig annorlunda.
- Min vän, sade talaren, tror ni att påven är antikrist?
- Jag har icke hört det förut, svarade Candide. Men antingen han är det eller inte, så är jag hungrig.
- Du förtjänar inte att vara annat, din slyngel, sade mannen. Eländige, gå din väg och kom aldrig mera för mina ögon.
I detsamma stack predikantens hustru ut huvudet genom fönstret, och då hon förnam att där var en man som tvivlade om att påven var antikrist, göt hon ett fyllt nattkärl ned över hans hjässa. Ack himmel! Huru långt driver icke kvinnorna sitt nit för religionen !
En man, som aldrig hade blivit döpt, en hederlig vederdöpare, tog sig an Candide. En dag återsåg denne sin gamle lärare Pangloss. Då vederdöparen efter någon tid skulle resa till Lissabon, tog han de båda filosoferna med på fartyget. De råkade ut för oväder, skeppsbrott och jordbävning. Candido och Pangloss lyckades rädda sig.
Några stadsborgare, som de varit behjälpliga, gav dem en så riklig måltid som det var möjligt att åstadkomma mitt i en dylik ödeläggelse. Icke desto mindre var stämningen vid bordet nedslagen. De ätande vätte brödet med sina tårar.
Pangloss sökte trösta dem, i det han bevisade för dem att saker- nas gång icke kunnat ställa sig annorlunda.
- Ty, sade han, allt det här har inrättats till det allra bästa. Ty när det är jordbävning i Lissabon, så måste den också äga rum där och icke annorstädes. Ty det är omöjligt att tingen är annorstädes än där de är. Ty allt är visligen inrättat. ·
Bredvid Pangloss satt en liten svartklädd man, som tillhörde inkvisitionsdomstolen; denne tog nu med många omständigheter till ordet och sade:
- Min herre tror tydligen icke på arvsynden. Ty om allt är inrättat på det bästa, så måste ju såväl syndafallet som de eviga straffen förkastas.
- Jag ber allra ödmjukast ers excellens om ursäkt, svarade Pangloss med ännu större hövlighet, syndafallet och fördömelsen inträdde av nödvändighet i den bästa av alla tänkbara världar.
- Min herre tror alltså icke på den fria viljan? sade inkvisitorn.
- Ers excellens får förlåta mig, svarade Pangloss, den fria viljan kan mycket väl förlikas med den absoluta nödvändigheten, ty det var nödvändigt, att vi fick denna fria vilja, jag menar korteligen den förutbestämda fria viljan. . .
Pangloss var mitt i sin utredning, då inkvisitorn gjorde ett tecken med huvudet till sin betjänt, som just höll på att servera honom ett glas portvin.
Pangloss blev dömd att hängas på grund av kätteri.
Efter att ha besökt nya världen och upplevt många öden och äventyr där återkom Candide till Europa och slog sig till slut ned på en lantgård vid Svarta havet tillsammans med bland andra Pangloss, som lyckats undkomma jesuiterna, Kunigunda, som Candide också återfunnit, och filosofen Martin.
- Låt oss arbeta och icke resonera, sade Martin, det är det enda medlet till att göra livet drägligt.
Hela det lilla sällskapet gick med på detta prisvärda förslag. Var och en av dem begynte efter bästa förmåga bruka sina anlag.
Pangloss sade ibland till Candide:
- Allt har ett sammanhang i denna den bästa av alla tänkbara världar. Ty om ni icke för er kärlek till fröken Kunigunda blivit utjagad ur ett skönt slott medelst kraftiga sparkar i er bak, om ni icke hade råkat ut för inkvisitionen, om ni icke till fots hade släpat er genom Amerika, - så skulle ni inte sitta här och äta syltad cederbark och pistacier.
- Det är väl talat, svarade Candide, men låt oss nu odla vår trädgård.