Text 17
Prästens och församlingsbornas skyldigheter
Vi skola giva tionde av vår säd, var tionde trave, börja vid den ena renen och sluta vid den andra. Ej må man bära säd mellan åkrarna.
Man skall först giva prästen tredjedelen av den tionde traven och sedan taga de två lotterna och skifta dem i tre delar, och bonden självskall bärga dem. En del give man åt biskopen, för att han viger kyrka och konfirmerar barn och ålägger kyrkostraff för synder, den andra delen av kyrkan för att köpa henne skrud, den tredje delen åt de fattiga, hellre åt skylda än åt oskylda. Vår präst skola vi giva i tionde en kalv nio dygn gammal, en gris och ett kid båda nio dygn gamla och ett lamm vid pingst. Prästen må sätta sitt märke på det, och bonden föde det och drage fram det till Petersmässan . Dör det under bondens vård, före han hem lammet färskt till prästen och styrke med ed av tre män, att han ej har gjort det och ej eller den, för vars gärningar han har att svara. Om han då brister åt eden, återgälde han levande med levande och intet därutöver.
Nu har prästen fått sin tionde; han skall ock hava tillagor. Det skall vara en öre för gravplats och fyra själamässor: en vid likets utfärd, den andra på sjunde dagen, den tredje på månadsdagen, den fjärde på årsdagen. Offra skall han vid varje mässa trettio penningar eller trettio ljus. Ej må prästen avvisa honom med ett ljus, som varken bränner hand eller handkläde. Detta är bonden skyldig att giva prästen för sig och sin hustru och sitt äldsta barn. Vare det äldst, som dör först, även om det är yngst, i själagåva . Därtill skall prästen hava för kyrkotagning av bondens hustru efter barnsbörd eller bröllop; det skall vara en halv mark vax och en halv örtug penningar. Och som altargåvar tre levar och sovel till tre levar. Nu kommer en kvinna till kyrkan med laglig avgift för sin kyrkotagning. Nu vill prästen ej kyrkotaga henne; mister hon därför sitt sänglag, styrke han med ed av tre präster, att han icke har vägrat henne kyrkotagning. Brister han åt eden, då böte han sex örar därför. § 2. Nu sitter en husman i socknen; han är skyldig giva prästen åtta penningar vid påsk. Äro de två kräk samman i bo, det är en örtug penningar. Det ökar icke mera, om de ock äro flera. § 3. Nu kan vägfarande man bliva liggande sjuk i socknen; då är det den bondens skyldighet, som han ligger hos, att giva prästen bud. Prästen skall komma till honom, skrifta honom och smörja honom och viga hans lik. Av den mannens ägodelar skall prästen hava en halv mark, om så mycket finnes.
Nu har prästen fått tionde och tillagor; då skall prästen akta på sina tider och sina vigningar och veta, vad han är bonden skyldig. Han skall sjunga mässa i sämja för sin socken och lagligen tillhålla klockaren. Prästen skall sjunga ottesång , så prim , så mässa, så ters , så sext , så non , så aftonsång , så kompletorium . Skyldig är han att bedja både för levande och döda.
Därtill är prästen skyldig sin socken att fyra dagar hålla högtid. Det skall vara juldag och påskdag, allhelgonadag och kyrkmässodag . Om prästen försummar någon av dem, böte han tre marker därför. Därtill har prästen rätt att på dessa fyra dagar få offer av bonden, för alla dem, som han giver själagåva för. Därtill skall prästen på dessa dagar få altargåva, en lev och sovel till en lev , av varje husfru, mera endast om bonden själv vill. Nu är sagt om prästens tionde och de tillagor han äger att få av bonden enligt lag. Dock är sämja bäst i allt. (Ur kyrkobalken i Smålandslagen, 1200-talet slut)
Mission i Sverige
Efter tidiga framsteg i sin barndom hängav sig Eskil åt kärlek till Gud med förakt för denna världens lockelser. Då han nått mannaåldern, fick han av Gud en ingivelse, som jämställde honom med Abraham, till vilken det sades: "Gack ut från din fädernejord och din släkt till det land, som jag skall visa dig. Och jag skall göra dig till ett stort folk."
Fjärran från släkt och hembygd kom han från Britannien, sitt fädernesland, till Sverige i den förvissningen, att ju längre han för Guds skull drog bort från sitt eget land, dess närmare himmelen skulle han komma. Guds försyn ville förvisso, att en så klart lysande fackla skulle sättas i kyrkans stake och skänka ljus åt många, och därför valdes han med allas samtycke till biskop inom det kyrkoområde, som kallas Nordanskog, och invigdes därtill med all heder. Som en morgonstjärna i töcknen, så återförde han med strålglansen av sitt goda föredöme och sin heliga förkunnelse många från sanningen vilsegångna till det himmelska fäderneslandets väg, sedan han nu uppstigit pá den biskopliga värdighetens stol. Som solens återglans på en bergstopp, så dyrkade folket i honom Kristus.
Men den gamle fienden såg med avund, att kyrkan triumferade och de troendes skaror tillväxte. Och därför ävlades han att utsläcka herdens liv, på det de kringspridda fåren i hjorden skulle falla offer för djävulska vargars bett. Hos några vantrogna människor, som redan ville återgå i satans våld, upptände motståndaren till sist en häftig avvoghet mot trons kämpe, konung Inge, som då höll spiran över Sveriges rike. När dessa fått klart för sig, att han aldrig skulle tillstädja, vad otillständigt var, samlade de en här, besegrade konungen och förjagade honom från riket. Efter att ha fördrivit sin kristne furste valde de sig en avgudadyrkare. De togo nämligen till konung en otrogen, vid namn Sven, ovärdig konunganamn och med skäl kallad Blod-Sven, enär han tillstadde dem att dricka djurblod, som offrats åt avgudarna, och själv spisade offerkött.
Efter denna triumf över trons kämpe, Inge, samlade sig de otrognas hop kring sin konung i Strängnäs, där de slaktade oxar och får och hembjödo offer åt sina gudar. De firade här ett storartat gästabud till ära för kungen och avgudarna.
På den tiden bodde biskopen i Fors. När han fick höra, vad som försiggick, tog han sina klerker med och trädde fram inför avgudadyrkarna. Oförskräckt stod han mitt ibland dem. Han tog Andens svärd (som är Guds ord) och tillvitade de otrogna, att de, i glömska av Gud, sin skapare, hembjödo offer åt djävlarna i stället för åt Gud.
Ormar like, tillslöto de sina öron för att icke höra Guds ord. Men då gudsmannen såg detta, lyfte han ögon och händer mot himmelen och ropade till Gud, att han ville göra ett påtagligt järteckcn, varigenom de otrognas stenhjärtan skulle förnimma, att Kristus ensam är den sanne guden. När han slutat bedja, lät Herren genast sitt dunder höras med väldigt dån, och hagel, snö och regn föll ned och förstörde de offrandes altaren och slaktdjur. Över biskopen kom dock icke en enda regndroppe.
Vid denna åsyn fylldes Belials söner av raseri och gjorde anlopp emot honom. En av dem, en spåman vid namn Spåbodde, träffade honom i huvudet med en sten, under det en annan med en yxa slog in hjärnskålen. Stenen där han stod, blev så ymnigt övergjuten med det heliga blod, som flöt ur hans sår, att den, efter vad det sägs, ännu bär outplånliga spår därav. Några hövdingar ryckte slutligcn till sig martyren, då han halvdöd föll till marken, och släpade honom inför konungen. På det att han icke skulle sägas lida utan orsak, försäkrade de, att han - till smälek för kungen och gudarna - genom magiska konster hade satt luften i rörelse. Så snart den orättfärdige konungen fällt dödsdomen, fördes Eskil till den dal, där predikarebrödernas kloster nu är beläget.' Övermannad av stenkasten, slutade han där för sitt trosnits skull sitt timliga liv och ingick fröjdefullt i det eviga. (Ur Eskilslegenden 1300-talet)