Reformationen

 

Martin Luther

Luther
Martin Luther

Ingen enskild människa har spelat en sådan betydande roll i Europas historia som Martin Luther.

Martin Luther (1483-1546) (Text 22) anslog, som ung professor i Wittenberg i Tyskland, några teser (kortfattat formulerade tolkningar eller påståenden) till dis­kussion inom universitetet. Han startade därmed en revolution. Med sina 95 teser, som han spikade upp på en av portarna till slottskyrkan i Wittenberg,  offentliggjorde han grundtankarna i sin åskådning. Han tänkte sig en reform inom den katolska kyrkan. I en av teserna förklarar Luther att påven inte kunde förlåta synder genom avlatsbrev.
Tvisten med påvedömet genom de 95 teserna (31 okt. 1517) utvidgades ge­nom en disputation (offentligt samtal ) i Leipzig 1519, då Luther förklarade att påvens maktställning inte hade något stöd i bibeln. Han ansåg att varken  påve eller kyrkomöten hade avgörande auktoritet i trosfrågor. Han hävdade i stället bibelns auktoritet.

Luther förklarades nu som kättare, och den påvliga bullan Exsurge Domine 1520 fördömde Luthers samtliga skrifter. En bulla är en skrivelse med påvens sigill.
Då skrev Luther boken Till den kristliga adeln av tysk nation om det krist­liga ståndets (d.v.s. kyrkans) förbättring. Han uppmanade hela den tyska nationen till frihetskamp mot de tyranniserande "romanisterna", "helvetets furstar " (d.v.s. påvarna och deras hantlangare), som menar att den andliga makten står över den världsliga, att endast påven kan utlägga skriften, samt att endast påven kan sammankalla ett kyrkomöte. Luther förordade själv­ständiga nationalkyrkor, klostren skulle förvandlas till skolor, pojk- och flickskolor skulle inrättas i varje stad m.m. Boken kom att väcka stor entusiasm, och den första upplagan på 4 000 ex. var slutsåld inom ett par veckor.
En annan skrift, som med stor hänförelse blev mottagen i Tyskland, var Om en kristen människas frihet (De libertate christianae). Inom två år hade minst 10 upplagor gått ut i tryck. Boken hade skrivits på några få dagar, då den brådskande skulle skickas med en skrivelse till påven.

I boken Om kyrkans babyloniska fångenskap (Text 22), kritiserar Luther sakramentsläran och sakramentsförvaltningen. Luther menar att sakrament är de kyrkliga handlingar, som är tecken på Guds omotiverade givande av sin kärlek. Av den romersk-katolska kyrkans sju sakrament erkänner Luther bara dopet och nattvarden. Luther satte stort värde på den enskilda bikten. Han menade också att människorna i nattvarden skulle få mottaga både bröd och vin, inte som påven menade enbart brödet. Han förkastade transsubstantiationsläran och mässoffret. Han ansåg att sakramenten hade förvandlats till andliga tvångsmedel i en härsklysten hierarkis tjänst!

Luthers skrifter brändes nu i en hel del storstäder. Då utkom Luther med  Mot Antikrists avskyvärda bulla, varigenom Luther bröt med Rom. Han ut­ropade att på påvetronen sitter Satan, Antikrist, och honom vill alla som tro på Kristus inte lyda och inte heller tillhöra hans samfund!

Efter att ha samlats i staden Worms, beslöt den tyska riksdagen att Luther skulle bli förklarad i rikets akt d.v.s. han blev fredlös i riket. Ingen fick ge Luther mat och husrum. Han skulle gripas och fängslas. Men Luther befann sig redan i säkerhet i ett av fursten Fredrik den vises slott. Fredrik den vise, kurfurste av Sachsen, var en av de tyska furstar, som gått över på Luthers sida. Här fick Luther förklädd till riddare vistas ett år. Nu översatte han Nya testamentet till tyska.

När oroligheter uppstod i Wittenberg, återvände Luther dit. Man hade slagit sönder helgonbilder för att genomdriva en förändring av gudstjänsten. Han fick här vara i fred och fortsätta sitt reformarbete till sin död. Luther fick stöd särskilt från furstarna i norra och västra delen av Tyskland.

Luther bosatte sig i Wittenbergs augustinkloster, som munkarna flyttat ifrån. Han gifte sig med en f.d. nunna, Katarina von Bora och fick många barn.

Luther har genom tiderna blivit mycket olika bedömd. För katolikerna har han varit den person, som gjorde slut på kyrkans enhet. Men säkert är att Luther inte sökte egen ära och välgång. Han var modig och en stor författare och talare. Han ville inte att hans anhängare skulle uppkalla sig efter hans namn. Kyrkan skulle kallas evangelisk.
Luthers aktion kom att leda till splittring inom kyrkan och till en period av religionskrig i Tyskland. I den efterföljande freden  beslöts att fursten över ett landområde bestämde vilken religion som skulle vara tillåten. Detta kom att leda till att människor måste flytta beroende på religionstillhörighet.

De furstar, som anslöt sig till Luthers lära, fick rätt att tillsätta de kyrkliga ämbetena och förfoga över den kyrkliga egendomen, vilket fick till följd att kloster lades ned och jorden drogs in till staten.

All gudstjänst kom nu att äga rum på folkspråket och ej på latin.
Luther översatte också hela bibeln till tyska. Påvens överhöghet, prästernas privilegierade ställning, helgondyrkan och celibatat förkastades. Prästerna skulle alltså få gifta sig.

I de lutherska länderna upphörde klosterlivet liksom helgon- och relikdyrkan, fastor och vallfärder. Kyrkan var en gemenskap, som alla hörde till, och där predikades evangelium om Guds nåd, och där firades gudstjänst.
Huvudsaken i en evangelisk gudstjänst blev predikan, utdelande av nattvar­den med både bröd och vin och gemensam psalmsång.

Kyrkan och sakramenten

Kyrkans yttre organisation är mänsklig och föränderlig och är inte identisk med den sanna kyrkan. Den sanna kyrkan är osynlig, ansåg Luther. 
Den medeltida kyrkan och den nuvarande katolska kyrkan har sju sakrament: dop, nattvard, avlösningen (boten), konfirmationen, vigsel, smörjelsen, och prästvigningen.
Luther menar att sakrament är de kyrkliga handlingar, som är tecken på Guds omotiverade givande av sin kärlek, sin nåd. Dessa handlingar är dop och natt­vard. Men Luther satte också stort värde på den enskilda bikten.

Samhället och kyrkan - Lag och evangelium

Luther menade att Gud verkar genom ett "världsligt och ett andligt rege­mente". I det världsliga genom överheten, lagar o.dyl., i det andliga genom att Guds ord predikas och att sakramenten delas ut.

Till det världsliga regementet hör alla institutioner i samhället inklusive kyr­kan. Genom lagar och mänskligt förnuft upprätthålles ordning i samhället, och mänsklig samlevnad underlättas genom att människor i sina olika yrken och uppgifter i samhället tjänar, d.v.s. hjälper varandra. Kaos i samhället förhindras. I dessa arbetsuppgifter är människan Guds medarbetare, menar Luther. Det arbete man har skall ses som en uppgift man fått av Gud, en kallelse. I detta goda, som sker i samhället, verkar Gud. Omsorgen om med­människan är målet. Lagen tvingar människan att göra goda handlingar gen­temot sin medmänniska.

Goda handlingar mot medmänniskorna gör inte att man får ett bättre förhål­lande till Gud. Inför Gud kan människan endast lita på Guds nåd. "Goda gärningar gör ingen människa god, men en god människa gör goda gärningar", säger Luther. Syftet med de goda handlingar är att vara medmänni­skan till tjänst, inte att göra sig förtjänt av ett bättre liv efter detta. Genom lagstiftning och rättskipning skall staten styra samhället så att inte människor av själviska motiv skadar varandra. Här är överheten, staten, Guds tjänare, gör vad Gud vill, menar Luther. (Paulus i Rom. 13:1 f.f.)

En munk eller nunna lever inte ett "bättre" liv. Alla människor står lika nära Gud. Detta kallar Luther allmänt prästadöme. Prästerna är inga medlare mellan Gud och människor. Prästens uppgift är att predika evangelium och att dela ut sakramenten. Kyrkan är inte en särskild institution, som skiljer människa från människa. Man kan inte tala om människor utanför och innan­för kyrkan. Guds kärlek riktar sig till alla. Kyrkan skall heller inte vara en institution med makt. Idén om påven, som kyrkans överhuvud, avvisade Lut­her. 

Det evangelium, som det andliga regementet skall predika, är evangeliet om Jesus Kristus. Detta berättar om Guds rikes ankomst, att Guds kärlek ges till alla folk och alla människor utan anledning. Människan är omotiverat, utan anledning, älskad av Gud, rättfärdiggjord av nåd, d.v.s. gratis.

Luther säger att människan är både syndare och rättfärdig. Människan är enligt Luther alltid en ovärdig syndare inför Gud. Men Gud älskar syndaren. Jesus tog dig an de mest ovärdiga under sin tid på jorden. Det är inte tal om rättvisa, utan barmhärtighet. "Gud låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga” (Matt.5:45 ). Gratis får människan förlåtelse av Gud, blir rättfärdiggjord.
Guds kärlek ställer alltså inga villkor. Gud kräver inte att människan skall utföra vissa handlingar eller att hon skall säga ja till vissa teologiska fakta eller er­bjudanden. Människan är inte mer älskad av Gud om hon är moraliskt för­träfflig.
Av kärlek har Gud skapat människan och givit henne livet. Därför är ingen ställd utanför. Gud är världens skapare och världens frälsare.

Enligt Luther är förkunnelsen om evangeliet ett tilltal från den uppståndne, som utdelar syndernas förlåtelse och evigt liv. I en rätt predikan "hör du inte vad du skall göra, utan vad Gud gör genom Kristus”.

I gudstjänsten är det alltså inte människan, som skänker Gud något eller gör någonting för honom, utan det är Gud, som kommer med sina gåvor, kärlek
och förlåtelse, till människan.

Luther menar att människan ser Gud som den fordrande arbetsgivaren eller den hårde domaren och av rädsla eller av självisk beräkning försöker hon därför vara "god". Men i evangelierna visar Jesus att Gud är den generöse och omtänksamme Fadern. Långt innan människan gjort något för att behaga honom har han gratis, av nåd, givit människan otaliga bevis på sin omsorg och kärlek. Att som ett barn fullkomligt självklart lita på hans kärlek är att tro, menar Luther.

 

 

 

Det ondas problem

Luther menade att man skulle undvika spekulationer om Guds allmakt. Han talade om den dolde guden vars handlingar är ogenomskådliga och om den up­penbarade guden, som ger tillkänna sin barmhärtighet genom evangeliet.

Det ondas problem har plågat människan sedan urminnes tider. Predestina­tionstanken har löst problemet genom att säga att allt som sker är Guds vilja. Den allsmäktige har beslutat att allt skall ske just så som det sker.  Detta synsätt bortser dock från evangeliets påstående att Gud är kärlek. Om Gud är kärlek, kan han inte vara allsmäktig i den meningen att allt som sker är Guds vilja, eftersom kärlekens karaktär är att vara just kärlek.

En tillfredsställande förklaring till det ondas ursprung och mening finns inte.
Då vi föreställer oss Gud som en person, måste då djävulen också vara en person? Det onda bryter ner det skapade. Man kanske kan kalla djävulen för utplåningens och icke-tillvarons ande, den absoluta upplösningen av det per­sonliga, en icke-person.

Reformerta kyrkan

Fransmannen Jean Calvin (Text 23) hade anslutit sig till Luthers reformatoriska tan­kar, men hans trosuppfattning skilde sig i flera avseenden från dennes. En central tanke var predestinationstanken enligt vilken varje människa öde är förutbestämt, antingen till förtappelse eller till evig salighet i himlen.

I Geneve fick Calvin möjlighet att förverkliga sina idéer om en kyrkoorgani­sation. I staden inrättade Calvin fyra ämbeten, pastorer, äldste, lärare och diakoner.
Ett råd skapades, bestående av lekmän och präster, som skulle hålla uppsikt över medborgarna. Traditionella nöjen fördömdes. Regler om kläde­dräkt och sedlig vandel på alla områden fastställdes. Stränga straff utdelades mot svordomar, spel och dans. Kyrkorna skulle vara utan prydnader, och bilder och målningar togs bort. För kätteri dömdes man till bålet, vilket blev fallet med den spanske läkaren Serveto, vilken befann sig i staden för att dis­kutera teologiska frågor. Serveto ville ej erkänna dogmen om treenigheten. Behandlingen av Serveto väckte stort uppseende bland Europas humanister, som gick till starkt angrepp mot Calvins religiösa intolerans.
Calvin uppmuntrade industri och handel. Välstånd var Guds belöning för fö­retagsamhet, och fattigdom var straff för oföretagsamhet och lättja. Detta blev i hög grad den religiösa bakgrunden till kapitalismens utveckling under de följande århundradena.

Calvins anhängare menade sig ha reformerat kyrkan, och de kallade sig där­för reformerta. Den reformerta kyrkan kom snart att upprättas i Skottland, Nederländerna och Frankrike.

Den reformerta kyrkan menar att kyrkan består av de utvalda och kan därför inte identifieras med något bestämt kyrkosamfund. Gud bestämmer vem han vill till salighet eller förtappelse utan hänsyn till människans gärningar. Tron är en gåva av Gud, och den är en bekräftelse på att människan tillhör de utvalda. Ur tron kommer de goda gärningarna.

Kyrkolokalen saknar bilder, ofta även krucifix. Predikstolen är centralt pla­cerad och visar predikans betydelse. Därjämte finns ett flyttbart nattvards­bord. Altare, i den form som finns i lutherska kyrkor, saknas.

Bibeln är auktoriteten, och i religiös observans skall man följa den även i det sociala livet, d.v.s. ur Bibeln hämtar man föreskrifter inte bara för det andliga utan också för livet i samhället.

Anglikanska kyrkan

Den reformerade engelska kyrkan blev av en tredje typ vid sidan om den lu­therska och kalvinska. Den brukar kallas den anglikanska, och  innehåller såväl katolska som lutherska och kalvinska tankar. I kulten behöll man skru­-dar, processioner och korgossar m.m. Bibelläsning har stort utrymme i guds­tjänstlivet. Man kan kalla den anglikanska kyrkan för "julens kyrka" efter-som man starkt betonar inkarnationen (Guds människoblivande). Den ortodoxa kyrkan kan kallas "påskens kyrka" och den lutherska "långfredagens kyrka".

Reformationen i Sverige

Reformationen i Sverige inleddes med att Gustav Vasa gjorde sig till herre över kyrkan istället för påven. Vid riksdagen i Västerås fastställdes att kungen för statens räkning skulle få använda den inkomst kyrkan hade från sina egendomar. Biskoparnas slott skulle också överlämnas till staten. Bis­koparna, som tidigare varit furstar, blev nu vanliga ämbetsmän, helt beroende av kungen.

 

Luther hade givit kungen argumentet till indragningen: Kyrkan var detsam­ma som folket och följaktligen var kyrkans egendom folkets egendom.

Olaus Petri (Text 24) är den man, som först gjorde Luthers tankar kända i Sverige. Han började med att ge ut Thet nyia testamentit på swenska, och i åtskilliga skrifter utvecklade han den lutherska lärans grundtankar. År 1541 utkom Gustav Vasas Bibel.

På ett kyrkomöte i Uppsala 1593 bestämdes att Sveriges kyrka skulle anta den augsburgska trosbekännelsen (Text 25), och därmed var kyrkan en luthersk kyrka. Den augsburgska bekännelsen lades fram på en riksdag i Augsburg av pro­fessor Filip Melanchton och är bekännelseskrift i alla evangelisk-lutherska kyrkor.