Den Heliga Birgitta. Text 19
Huru Gud dikterade klosterregeln för Birgitta
Gud, alla tings skapare, kungjorde för mig, ovärdiga människa, alla denna regelns ord på ett så underbart sätt och på så kort tid, att jag ej kan fullt förklara det för någon människa. Ej heller är det möjligt för någon människa att förstå det annat än i kroppslig bild, huru på en så ytterst kort tid så många ord kunna framföras eller uppfattas. Därför må man veta, att det var på samma sätt, som om en mängd olika slags dyrbara ting varit i ett kärl och som om dessa alla på en gång blivit utstjälpta ur kärlet och i samma ögonblick varseblevs av någon som såg det, vart och ett särskilt för sig, och samma ting förblevo så länge inför honom, att han kunde plocka upp vart och ett för sig i sitt sköte.
På samma sätt var det, då Jesus Kristus visade sig för mig och upplät sin välsignade mun och började tala. Då genast, på en ytterst kort tid, kommo alla denna regelns artiklar för mig med alla de ord, som stå däri, icke såsom skrivna i något brev, men på vilket sätt det skedde, det vet han ensam, från vilken de på ett så underbart sätt hördes och genom vilkens underbara kraft de blevo begripna, så att vart och ett kunde skiljas från de andra av mitt sinne. Jag förblev också så lång tid i min uppenbarelse, att jag samlade alltsammans i mitt minnes sköte med Kristi nåds tillhjälp.
Och efter denna syn uppfylldes mitt hjärta av så mycken värme och innerlig glädje, att det ej kunde bliva fullare, om jag skulle bliva vid liv, utan hade det då brustit av glädje. Och i flera dagar var mitt hjärta såsom en bubbla överfull av luft, ända till dess att jag hade uppenbarat och uppräknat alla denna regelns artiklar och de ord, som stå däri, för en renlevnadsman och Guds vän, vilkas också sammanskrev allt detta. Och då detta var fullständigt skrivet, då kände jag mitt hjärta och min kropp småningom komma i sitt naturliga tillstånd igen. Lov och ära vare Gud allsmäktig!
(Ur Birgittas uppenbarelser)
Budskap genom Birgitta av Vadstena
Maria talar: ”Jag vill nu tala något om den påve, som heter Urban. På grund av min förbön fick han den Helige Andes ingivelse, att han genom Italien borde begiva sig till Rom, till intet annat ändamål än att göra rättvisa och barmhärtighet, styrka den katolska tron, säkerställa freden och sålunda förnya den heliga Kyrkan. Liksom en moder för sin son till det ställe där det behagar henne, i det hon visar honom sina bröst, så har jag med min förbön och den Helige Andes gärning fört påve Urban från Avignon till Rom, utan någon som helst kroppslig fara. Men vad har han gjort emot mig? Han vänder nu ryggen mot mig och icke ansiktet och ämnar vika bort från mig, och därtill eggar honom den onde anden med sitt svek. Ty han ledes vid gudligt arbete och älskar sin kroppsliga bekvämlighet. Vidare lockar djävulen honom med världslig njutning, ty hans hemland är honom övermåttan åtråvärt, efter världsliga människors sed. Dessutom förledes han av köttsliga vänners råd, vilka mera akta på hans tycken och vilja än Guds heder och vilja och hans egen själs förkovran och frälsning. Om det nu går så, att han återvänder till det land, där han blev utvald till påve, så skall han snart nog få ett slag eller en kindpust, så att hans tänder gnissla eller slås ut. Hans syn skall bli skum och mörk, och lemmarna i hela hans kropp skola skälva. Den Helige Andes glöd skall inom kort svalna hos honom och vika hädan; bönerna av alla Guds vänner, som beslutat bedja för honom med tårar och rop, skola förtröttas, hjärtana skola kallna i kärleken till honom, och han skall nödgas avlägga räkenskap inför Gud angående två ting: för det första för det som han företagit sig på den påvliga tronen, för det andra för det som han underlåtit att göra av allt det, som han kunnat göra till Guds heder i sitt höga majestät.”
(Ur Ett budskap till Urban V, 1370)
Hymndiktning
I den katolska gudstjänsten förekom latinska hymner, som sjöngs av en kör. De har en vek, lyrisk karaktär. En innerlig och vacker hymn till Birgittas ära, Rosa rorans, skrevs av NICOLAUS HERMANNI, som hade varit lärare för Birgittas barn och sedermera blev biskop i Linköping. Första
strofen lyder:
Rosa, rorans bonitatem, |
Ros, den himmelsk dagg bestänker, |